Applåder
Fick i Norge pris för årets bästa debutroman
En roman av Heidi Marie Kriznik som utspelar sig i cirkusmiljö. Men tiden är också nutid, då sonen växt upp och följer sin fars sista tid då lungcancern tar över.
Om boken
Applåder vann pris som Årets bästa debutroman i Norge. Det är en ömsint skildring i Chaplins anda, där illusioner har stor betydelse och applåderas. Det man ser är inte samma sak som det man uppfattar. Sonen lär sig cirkustrix och pappan uppfattas som en polsk främling av sin omgivning.
Efter cirkuslivet fortsätter han med tillfälliga arbeten och när sonen blir lite större börjar mamman som servitris på Guldfisken. Sonen berättar historien om sin familj, alltmedan pappan försvagas i lungcancer. De minns tillsammans familjens historia, grannarna, sjömannen Gerhard och husvagnssemestrarna. Pappan kom till Norge i slutet av femtiotalet, från den polska landsbygden och fick genast anställning på Cirkus Arnardo. Där träffade han sin blivande fru och blev stormande kär. I cirkusvagnen hos Arnardo stannade de ända till deras son började skolan.
Recensioner
"Det tillhör denna lyckade debutromans många kvaliteter att pojkens minnen av pappan inte blir allenarådande ... Applåder är en oerhört fin roman om tillit. Ulf Eriksson, Göteborgs-Posten
"Den svenska översättningen av den prisbelönta romanen löper fritt under läsningen och är en mycket välskriven och sammansatt text ... Porträttet av fadern är mest ömsint." Roger Melin, Bibliotekstjänst
"Så har det också blivit en självständig och konstnärligt oberoende roman, samtidigt som den med emfas bottnar i psykologiska och socialogiska faktorer. Applåder! Och extra sådana för såväl tårarna som Osloskildringen." Jan Karlsson, Hallandsposten
I norska Dagbladet skrev Inger Bentzrud 2004 i sin recension om Applåder: ”En av de starkaste debutromaner som jag någonsin har läst.” I norska radions Kulturnytt tyckte Tom Egil Hverven, att: ”Heidi Marie Kriznik har klarat att skriva sig upp till det översta skiktet av författare redan med sitt debutarbete. Hon har klarat att spränga ramarna för en familjeroman och berätta något mer allmänt om hur det är att vara människa och främmande i det norska samhället.” Norska Aftonpostens recensent Svein Johns Ottesen skrev: ”Varm och ömsint skildring av förhållandet mellan en son och hans invandrande, aldrig helt norskanpassade pappa.”
