Vägen till Los Angeles

Om boken

Arturo är en 18-åring som läser böcker av filosofen Nietzsche och känner igen sig som en av dennes övermänniskor. Han föraktar den kristna tron och har kommit fram till att han själv är en ypperlig författarbegåvning. Arturo bor tillsammans med sin mor och syster och ett antal papperskvinnor, klippta ur diverse herrtidningar. Dessa ägnar han mycket tid åt i sin ensamhet. Han lyckas inte behålla sina påhugg till jobb, antingen är han för slö eller så stjäl han från arbetsgivaren.

I bokens efterord skriver författaren och översättaren Einar Heckscher: "Boken skiljer sig en hel del från de övriga böckerna i Bandiniserien: en fars om en egotripp på rymmen från den inre ensamheten, nästan helt inlåst i fantasier, som till sist blev ett sånt fängelse att gossen måste ge sig iväg till L.A. och försöka göra verklighet av sina ambitioner och sig själv. Att döma av de tre övriga ”självbiografiska” böckerna var Fante själv knappast särskilt narcissistisk av sig. För den tidens arbetarklass var det mest knega och sova som gällde. Jag tror han i den här boken renodlade sina pubertetsminnen till en fattig gosse med storhetsdrömmar och oavbrutet ohjälpligt kåtslag; och dessutom roade sig med att hitta på rätt mycket."

John Fante romandebuterade 1938 med Wait Until Spring, Bandini. Egentligen andra delen i serien. Road to Los Angeles utgavs postumt.

Del tre i serien, Ristat i damm, finns utgiven i pocket.

Recensioner

"Ingen kan som John Fante få en att förälska sig i skrivandet. För ingen skildrar den plötsliga inspirationen och skrivflödet lika vackert som Fante när han berättar om den skruvade unga författaraspiranten Arturo Bandini ... Fante låter oss komma smärtsamt nära Bandini, se honom i så skarp belysning som man bara är van att se sig själv. Det gör honom svår att tycka om, men ännu svårare att låta bli att älska." Elise Karlsson, Svenska Dagbladet

"Med denna volym är hela John Fantes så kallade Bandini-kvartett översatt ... Han pendlar oavbrutet – dessutom blixtsnabbt – mellan mindervärdeskomplex och explosiv hybris ... Det är rått, det är brutalt, det är oförställt ... Det är lätt att tänka på Aksel Sandemose. Likheterna är många även om John Fante är mer humoristisk ... Det är frustande vitalt, kraftfullt, alltid konkret i varenda detalj. Det är en ovanligt frispråkig utvecklingsroman, men i ännu högre grad en stark och gripande roman ur den amerikanska arbetarlitteraturen som är så mycket mer än bara John Steinbeck." Crister Enander, Helsingborgs Dagblad

"Vägen till Los Angeles borde vara obligatorisk läsning för unga män med intellektuella ambitioner ... Fantes prosa är bland det starkaste som skrevs under det förra århundradet." Nicholas Padellaro, Tidningen Kulturen

"Boken är också en väldigt stark social skildring. Man lider verkligen med Arturo då han står och märker konservburkarna som forsar fram på bandet. Det tycks aldrig ta slut. Stanken är så vidrig att han mellan märkningarna går ut och spyr, fortsätter jobba, spyr, jobbar, och så fortsätter det. Jobbet är inte hedervärt, det är ett nödvändigt ont." Erik Göthlin, kulturdelen.com

"John Fante skriver med ett stillsamt ursinne. Han skildrar fattigdom utan omskrivningar ... Vägen till Los Angeles är en djupt ärlig, naken och mänsklig skildring av en yngling som tappert försöker erövra ett slags självförtroende." Ulf Lundén, Dala-Demokraten

"Mot en kuliss av den amerikanska depressionens allra mörkaste fattigdom är Vägen till Los Angeles en universell dröm om att bryta sig loss och finna en identitet. En fantastisk bok." Joakim Johansson, Nerkes Allehanda

"Arturo pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt i en av svart humor präglad arbetarskildring om fattigdom, drömmar och klarsynthet." Matts Lindberg, Btj

"Arturo är ingen charmig person direkt. Han är otrevlig, högmodig och en narcissist av sällan skådat slag. Trots att han tror sig stå i direkt förbund med Nietzsche har han egentligen inte en jävla aning. Han älskar kvinnor men vågar sig inte närma dem ... Boken är också en väldigt stark social skildring. Man lider verkligen med Arturo då han står och märker konservburkarna som forsar fram på bandet. Det tycks aldrig ta slut." Erik Göthlin - kulturdelen.com