I tredje fristående delen av Gunder Anderssons epos om sin barndom är det lusten att berätta som driver honom att skriva nästan tusen sidor om pojken Gunder som nu är elva år.

Så här skriver författaren själv om tredje delen: "Den 1 maj 1951 flyttade vi till ett litet småbruk i nordvästra Uppland, farsan, morsan, lillebror Elving och jag. Jag var sju år, och vi blev kvar till sista februari 1955. Gården låg mitt i skogen, med en granne på andra sidan landsvägen, och nästa någon kilometer bort. Det var en isolerad tillvaro, påhittighet blev ett måste. Jag och mina lekkamrater Anita, Kjell och Wille tvingades bli våra egna fritidspedagoger. Olika lov tillbringade jag hos moster Svea och morbror Lasse i Hofors, för mig en exotisk och spännande storstad, där deckardrottningen Gudrun förde in mig i den kriminella världen. Tiden var orolig, kallt krig mellan stormakterna, krig i Korea, när ett svenskt spaningsplan sköts ned över Östersjön kändes det som att kriget närmade sig. Själv hade jag viktigare saker att tänka på: olympiaden i Helsingfors. Idrotten kom att bli viktig i mitt liv, på alla möjliga sätt. Det här är tredje boken om min barndom. Vad har fått mig att skriva nästan tusen sidor om mina första elva år? Ren lust, jag måste helt enkelt göra det. Det fanns så mycket roligt och spännande – men även en del sorg - att berätta från denna tid, nu så oerhört avlägsen. Mina barn har frågat mig om jag växte upp på stenåldern."

Pojken i brunnen (2007) är första delen. Den andra har titeln Baskermannen, döden och Joe Walcott (2008). Och så till sist den tredje och avslutande delen I krusbärshagen fanns ingen asfalt (2012).

Recensioner

"Jag är mäkta imponerad av Gunder Anderssons svit, inte minst denna senaste volym i den självbiografiska serien. 'I krusbärshagen fanns ingen asfalt' är en bok att låta sig ryckas med och uppslukas av, låta sig tas till en annan tid, man får följa hur en ung kille tar sig medvetande och upptäcker den nära verkligheten men även den större världen. Personligen anser jag att denna romansvit på ett självklart sätt borde belönas med Ivar Lo-Johansson personliga pris. En sak är säker. Lo-Johansson gläder sig i sin grav." Crister Enander - Tidningen Kulturen

"Hans berättelse är som den miljö den skildrar, råbarkad nästan, handfast och litet grovkorning. Så blir den levande; läsa den är som att finnas med där, i Olsbo, då på 50-talet när en radiogrammofon var det stora som hände och världen bara kom nära i radion och tidningen." Sundsvalls Tidning

"Därför är det befriande att komma i kontakt med en barndomsskildring som närmast framstår som osovrad och där perspektivet förblir barnets, som sker i Gunder Anderssons självbiografiska roman ... här finns också mycket av charm, och frånvaron av tendens gör att somliga omständigheter framstår desto starkare: klassordningen, även i de lägre skikten på landsbygden; främlingsföraktet, också bland dem som bara skiljer sig åt vad gäller dialekten; könsskillnaderna, där mammans underkastelse gör henne närmast osynlig." Thomas Anderberg - Aftonbladet

"Man har på känn att Gunder Andersson gärna skulle filmatisera sina självbiografiska romaner. Texten känns redan adapterad, med tydliga scener, skarpa karaktärer och mycket välskrivna repliker. Manuset är med andra ord i stort sett klart. Som läsare finns dock filmen redan där." Maria Vedin - Norrländska Socialdemokraten

"Gunder Andersson beskriver pojken Gunder med stor inlevelse och med stark känsla för barnet. Gunder Andersson debuterade 1973 och har sedan dess givit ut ett trettiotal böcker. Med sin barndomsskildring skriver han in sig bland de riktigt stora klassiska författarna. Här finns allt; tragedi, komik, humor och kärlek. I krusbärshagen fanns ingen asfalt har det hunnit bli tidig efterkrigstid med Snoddas och Hyland, Karusellen och fotbollsallsvenskan. Det är en skildring av det framtidstroende, framväxande välfärdssamhället, på ett lätt språk, nyanserat och mycket välskrivet." Yvonne Gröning - Dala-Demokraten

"... en inlevelsefull, tidstrogen skildring av hur ett barn kunde ha det i ett småbrukarhem på 1950-talet." Lars Rask - Bibliotekstjänst