Denna bok är ett testamente, skrivet av huvudpersonen och uppfinnaren Leo Kall. Hans hustru Linda försöker övertyga honom att hans uppfinning, ett sanningsserum, får förödande konsekvenser i Världsstaten. Meningen är att kallocainet ska avslöja statsfientlig verksamhet. Men istället berättar medborgarna om sin längtan efter kärlek och gemenskap. Man finner flera beröringspunkter i Kallocain från 1940, med det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland.

Kallocain jämförs ofta med andra s k dystopier, som 1984, Du sköna nya värld och Vi. Karin Boyes dystopi har precis som dessa översatts till många språk och givits ut i många utgåvor.

Så här skriver Barbro Gustafsson Rosenqvist, fil. doktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i sitt efterord: ”Hösten 1940 utkom Karin Boyes roman Kallocain, några månader innan författaren lämnade livet. Hennes dystra framtidsskildring, som trots allt rymmer hopp om och tro på ljusning, kom att utgöra den mäktiga slutpunkten för ett såväl emotionellt som intellektuellt synnerligen intensivt författarskap. Romanen är ett i många avseenden särpräglat verk, som genom sin lyskraft har hållit sig levande genom decennierna och attraherat allt fler läsare.”

Recensioner

"Det som också gör en så mottaglig för framtidsvisionen är att Boye inte alls är cynisk. Hos Leo Kall väcks en törst efter en kultur som han får höra om där medmänsklig tillit värderas högt och det finns sång och beröring. Den här andra tillvaron beskriver Boye poetiskt med metaforer om träd och grönska vilket bildar en bjärt kontrast mot det mekaniska och rationella i gestaltningen av Världsstaten. Nyckeln till att vinna kampen mot förtrycket finns hos oss själva. Det som gör oss till människor är hoppet och empatin, ”ett grönt djup”. Eller som Linda säger: ”Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup ...” Isabella Rothberg - Helsingborgs Dagblad

"Hos Boye fanns en omutlig tilltro till människans inre. Trots den världsomspännande diktaturen är det självaste mänskligheten i medsoldaterna som gör uppror mot förtrycket." Mats Kolmisoppi - Helsingborgs Dagblad, krönika