Filmens spelrum
Filmteori av känd fransk filosof
I sex essäer diskuterar Jacques Rancière spänningsförhållandet mellan filmens inre och yttre gränser. Den svenska bokens titel är Filmens spelrum.
Om boken
Filmmediet lånar litteraturens berättarmässiga struktur och måleriets illusionskraft. På samma gång kan film sägas sträva efter ett uttryck av frigörelse och avståndstagande från de äldre konstarterna. Det skrivna ordet behöver bearbetas för att upptäcka sin nya audiovisuella form. Filmen är ett skuggornas spel, en manifestation där gränserna mellan konst och underhållning upphör.
Jacques Rancière menar att film visar upp människors politiska kapacitet och ger dem verktyg att dela sina erfarenheter och förhålla sig till nya sociala verkligheter. Åtskillnaden mellan filmindustri och konst suddas ut i bildernas, tingens och ljudens flöde. Sekvenser i en westernfilm och en europeisk art house-film länkas samman och ger varandra infallsvinklar då de båda innehåller ett samtal kring en lägereld. Filmkonsten har likt språket byggts runt sina motsägelser och skillnader, med passion som krydda.
Bokens inledande förord har psykoterapeuten och psykoanalytikern Peter Jansson skrivit. Har har kallat förordet för: Jämlikhetens filmpoesi - att glänta på porten till Jacques Rancières "Filmens spelrum".
Recensioner
"I Filmens spelrum aktiveras denna ansats till ett försök att läsa dessa filmer(fabler) utan invanda hierarkier (och för denna radikala jämlikhet) på flera nivåer ... I bokens tredje och avslutande kapitel, den om filmernas politik, skriver Rancière om några centrala filmkonstnärer som problematiserat hur vi förstår den politiska filmens vidare implikationer i dag: filmparet Danièle Huillet och Jean-Marie Straub samt Pedro Costa. Filmernas politik måste dock klargöras här: det finns inte, enligt Rancière, någon filmkonstens politik." / Martin Grennberger - Point of View
"Med Alfred Materns översättning av Filmens spelrum ges nu den svenska läsekretsen möjlighet att närma sig Rancières tänkande i den materialnära brottning som fått namnet «filmfabler», det textuella resultatet av hans «kärlek till filmkonsten» ... En bok för alla som behöver påminnas om den kommunistiska handlingens jämlikhet inom konsten." / Johannes Björk - Kunstkritikk