Hon slog igenom med Maria från Borstahusen och Asbestarbetarna berättar. De spelades båda också som teaterpjäser. Den senare fick till och med resultat i riksdagen i strängare miljölagstiftning.

Minnena och berättelserna i Den vingabrödna kommer till oss i samma tid som andra världskriget bryter ut. Mary Andersson är på väg att bli tonåring och präglas starkt av krigets fasor. Tidigt börjar hon arbeta. Det hinner bli många arbetsplatser fram till det skyddade arbete för handikappade innan pensioneringen på 1970-talet. Hon reagerar instinktivt och starkt mot orättvisor på fabriker, kontor och sjukhus, när hon arbetar som köksa och piga.

Så här funderar Mary Andersson själv som många gånger i livet känt sig vingbruten: "Ja, vem är jag som haft femtio jobb? Snart fyller jag åttio. Liksom aptiten kommer medan man äter, så säger jag att minnena kommer medan man skriver. Så enkelt, eller svårt, är det. Jag var nummer tre i en syskonskara på sju, jag har sjuårig folkskola och är född i arbetarnas barnmorskestuga mitt inne på Tunabergs järnbruk. Att det förpliktar, det har jag känt i ryggraden. Mellan mina vanliga jobb har jag skrivit många artiklar, noveller, samt nu elva böcker, varav ytterligare två finns kvar i datorn. Maria från Borstahusen, Dåliga mänskor, Tjänsteflickan och Asbestarbetarna har kommit ut i såväl bokform som skådespel. Ja, det är väl allt. Nej, sen kommer det viktigaste som jag höll på att glömma, att jag även satt två barn till världen, fyra barnbarn, och - hör och häpna, ett barnbarnsbarn. Hälsningar, denna gång, från bästemormor!"

Recensioner

Anneli Jordahl i Sydsvenska Dagbladet: "I munter ton med vissa korn av sorg berättar hon om sitt yrkesliv och människor hon mött, fram till författardebuten 1979 med Sorgenfri och succépjäsen Maria från Borstahusen ... Mary Andersson led av ett hjärtfel, som hon höll tyst om, men som gjorde henne till ofrivillig hoppjerka. Vingbruten, var hon. Och det är tur att det är just hon – som skriver så kul och levande – som fått den här helknäppa idén ... Ibland påstås det att arbetarskildringen är död. Det är helt fel. Läs Mary Andersson."

Benny Holmberg i Tidningen Kulturen: "Anderssons förmåga att berätta om det vardagliga och få det att ingå som viktiga beståndsdelar i det världsomspännande är en fröjd att läsa ... Hennes oförställda chosefrihet ger berättelsen en närhet och autenticitet som det är få författare förunnat att uppnå."

Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad: "Det är en säregen bok som också kunde tjäna som studiecirkelmaterial, inte minst i dess egenskap av tidsdokument ... 'Den vingabrödna' är en viktig bok ... Hennes ursinne och hennes underdogperspektiv är välgörande."

Catta Torhell, Bibliotekstjänst: "Hon med den brutna vingen, ´den vingabrödna´, lite tilltufsad och med ett allvarligt hjärtfel som ständig följeslagare, är en av våra mest genuina arbetarförfattare."

Ur en artikel i Skånska dagbladet Om sin uppväxt: - Nej, det gick inte att skriva hemma hos oss. Vi var nio personer, det fanns ingenstans att sitta och det var jämt ett himla oväsen. Och så måste jag ju passa mina syskon och hjälpa till med hushållet. Nu när Mary Andersson fyllt 80 år: - Jag går och ältar saker inom mig, komiska och tragiska, och sedan måste jag berätta dem. Det vet alla mina bekanta, och mina barn och barnbarn. De är till och med lite trötta på det vid det här laget, ha ha.

Om Asbestarbetarna berättar, 1980: "Ingen, tror jag, kan läsa boken utan att känna en maktlös, oerhörd vrede, inför de människoöden som där skildras … Boken går helt enkelt inte att recensera i någon konventionell mening … det är en av vår tids största miljöskandaler, hon har givit oss ett dokument om klassamhället." Olle Svenning, Aftonbladet "… med boken om asbestarbetarna har resultatet blivit att man ändrat i arbetslagstiftningen till förmån för arbetarna." LO-Tidningen "På arbetsmiljöområdet utgör boken en pionjärgärning." Stig Sjödin, Arbetsmiljö